BIKT

 

Varje katolik har en plikt och samtidigt privilegium att bikta sig och ta emot kommunionen minst en gång om året, i samband med kristendomens största högtid, påsken. Att bikta och att göra bot är att ta emot Guds förlåtelse och kraft, det är att låta Kristi seger ta konkret form i vårt eget liv. I lojalitet med församlingen, vår omgivning, våra medmänniskor, tar vi på oss vårt ansvar och nämner vår egen skuld vid namn, samtidigt som vi bekänner vår vilja till omvändelse, till ett bättre liv i Jesu Kristi kraft.

Att bikta regelbundet är att ständigt på nytt och mer medvetet gå in i gemenskapen med Gud och människorna. Ty ingen av oss lever bara för sig själv. Men synden är att välja bara sig själv. Synd är frivillig handling. Vi är fria att välja vår egen tillfredsställelse och att blunda för andras behov och vår egen djupaste kallelse till fullkomlighet. Bot är att kämpa mot denna svaghet, med Kristi kors som vapen.

Också bikten är en frivillig handling. Att bikta kan tyckas vara något förödmjukande, men i själva verket är bikten ett uttryck för vår mänskliga värdighet. För när vi biktar tar vi ansvar för våra misstag och får upprättelse. När vi får formulera både vår synd och vårt avståndstagande från synden och vår vilja att hålla fast vid Herren, då mognar vi som människor och som kristna. Därför bör vi ofta och gärna ta emot denna Herrens stora påskgåva till oss, förlåtelsens gåva till ny kraft i kampen mot det onda i den värld som var och en av oss är en del av.

Bikten vill fostra oss till att bli Jesu sanna lärjungar, att inte kapitulera för vår egen ofullkomlighet utan att sträva efter att älska varandra såsom han har älskat oss, utan förbehåll. Bikten, alltså botens sakrament, botar oss från vår synd men är också en botövning. Att bikta är obehagligt. Men att bli förlåten, avlöst, avbördad, det är glädje.

Låt oss inte tyngas av insikten om vår otillräcklighet. Otillräcklighet är inte synd utan snarare tecken på våra möjligheter, en öppenhet för Guds nåd som förmår allt. Herren kallar oss till fullkomlighet, det är därför vi känner oss så ofärdiga. Men ingen blir färdig på en dag.

Det finns ingen andlig tillväxt utan en regelbunden bikt. För att en bikt skall vara giltig och väl genomförd så att den bär god frukt, måste den uppfylla fem villkor:

1.      Samvetsrannsakan, som innebär att man tänker igenom sitt liv och i trons ljus bedömer vad som var bra och inte bra.

2.      Bekännelse inför en präst.

3.      Ånger över synderna.

4.      Vilja att bättra sig.

5.      Gottgörelse för synderna.

Efter en väl genomförd bikt får man av prästen syndaavlösning och en bot. Meningen med varje bikt är att vi skall omvända oss och börja om på nytt.

 

Tillfälle till bikt i vår församling: varje första fredag under bönevakan. Man kan alltid vända sig till någon av prästerna för bikt.