Avlat

Vi vet alla av erfarenhet att man inte kan återställa ett brutet förtroende bara genom att säga ”förlåt”. Visserligen blir man kanske förlåten, men den kärlekslösa handlingens konsekvenser kvarstår. Förhållandet är stört. På samma sätt är det i det andliga livet: om vi uppriktigt ångrar det onda vi gjort kan vi vara säkra på att bli förlåtna av Gud, som skänker sin barmhärtighet utan att mäta och väga, men våra felsteg medför alltid konsekvenser för oss själva och den familj vi tillhör, d.v.s. Kyrkan. Avlat är inte detsamma som syndernas förlåtelse. Avlaten innebär att vår andliga familj, Kyrkan, under hänvisning till Kristus och helgonen, träder i vårt ställe och tar på sig de konsekvenser som våra förlåtna felsteg för med sig. Kristus och våra medmänniskor bär oss. Denna familjegemenskap fungerar visserligen oupphörligt och omätbart hela tiden som vi inte medvetet brutit med vår andliga familj. Men vi människor behöver något konkret att ta fasta på för att riktigt fatta den andliga verkligheten. Därför rekommenderar Kyrkan att vi gör något påtagligt för att visa vår uppriktiga vilja att ta ansvar för våra handlingar. Kyrkan försäkrar då att vi befrias från följderna av de synder som redan blivit förlåtna.

Avlaten är inte något surrogat för hjärtats omvändelse utan en konkret påminnelse om att vi som kristna lever i de heligas gemenskap och inte ensamma inför Gud. Denna gemenskap omfattar också de avlidna. ”Lider en kroppsdel, så lider också alla andra. Blir en del hedrad, så gläder sig också alla de andra. Ni utgör Kristi kropp och är var för sig delar av den” (1 Kor 12:26-27).

Ur Oremus

Avlaten i dag

Den katolik som har ångrat sina synder och fått förlåtelse för dem i biktens sakrament kan genom kyrkans förmedling få avlat, det vill säga efterskänkande av syndens konsekvenser i denna världen och den kommande. Förutsättningen är att man gör någonting som visar ens uppriktighet. Avlaten kan vara antingen partiell (”ofullständig”) eller ”fullständig” (plenaravlat, vilken förutsätter bikt, kommunion och bön för påvens intentioner, samt den uppriktiga viljan att undvika också den minsta synd).

Partiell avlat får:

den som i sitt dagliga arbete eller i livets vedermödor ödmjukt lyfter sin själ till Gud med en kort muntlig eller ordlös bön
den som, inspirerad av sin kristna tro, ger något av sig själv, sitt arbete, sin tid eller sina tillgångar för att hjälpa medmänniskor i nöd
den som i botens anda frivilligt avstår från något som är tillåtet och angenämt
den som i det dagliga livet avlägger ett frivilligt och frimodigt vittnesbörd om tron

Fullständig avlat får (efter bikt, kommunion, bön för påvens intentioner och med den uppriktiga viljan att undvika all synd):

den som besöker det allraheligaste Sakramentet och tillbringar minst en halvtimme i tillbedjan
den som uppmärksamt och aktivt deltar i en sakramentsprocession
den som under minst en halvtimme läser eller lyssnar till den heliga Skrift med vördnad för Guds ord (lectio divina)
den som deltar i en reträtt som varar tre hela dagar
den som deltar i korsvägsandakten i kyrkan
den som på Långfredagen uppmärksamt deltar i liturgin och korshyllningen
den som under påsknattens gudstjänst förnyar sina doplöften
den som uppmärksamt och tillsammans med andra ber fem dekader av rosenkransen i kyrkan, familjen, ordensgemenskapen eller vid en annan samling
den som under veckan 1-8 november besöker kyrkogården varje dag och ber för de avlidna
den som på Alla själars dag besöker kyrkan och ber Fader vår och Trosbekännelsen för de avlidna

Dessa bestämmelser är hämtade ur Enchiridium indulgentiarum, fjärde upplagan 16 juli 1999, där den fullständiga förteckningen finns.