Skyddshelgon

S:t Paulus av Korset

Paulus av Korset, egentligen Paolo Francesco Danei, föddes den 3 januari 1694 i Ovada, Piemonte, Italien, och dog den 18 oktober 1775 i Rom, Lazio, Italien. Han grundade passionistorden och skrev ner reglerna för passionisterna 1720, vilka godkändes 1725 av påven Benedictus XIII. Hans helgondag firades förr den 28 april, men numera den 19 oktober.

Paulus var son till en affärsman med adliga anor. Han tackade nej till både arv och ett fördelaktigt äktenskap och kämpade 1714 som frivillig i venetianska armén mot turkarna. Efter krigsåret drog han sig tillbaka och tillbringade sin tid med att be, till år 1720 då han fick en vision som skulle resultera i grundandet av passionisterna. 1727 startade han tillsammans med sin bror och några andra vänner en kongregation efter att ha blivit prästvigd. Inom kongregationen levde man ett spartanskt liv kombinerat med fokus på Jesu lidande som skulle förmedlas genom missionsarbete. Passionisterna blev snabbt efterfrågade i hela Italien. Slutgiltigt godkännande fick passionistorden av påven Clemens XIV år 1769.

Paulus var en skicklig predikant, främst när det gällde att beskriva Jesu lidande. Han kunde också profetera, hela och läsa folks innersta hemligheter. Hans efterlämnade brev handlar till stor del om askes och mystik. Han var intresserad av att återförena den anglikanska kyrkan med den katolska. 1765 dog hans bror, och 1775 dog han själv efter att 1771 ha grundat ett passionistiskt nunnekonvent.

Paulus av Korset vilar i kyrkan Santi Giovanni e Paolo på kullen Caelius i Rom.

Litteratur:
Paulus av Korset, Hans kors är mitt hjärtas glädje. I översättning av Karin Stolpe och Ingrid Ydén-Sandgren med introduktion av William Kenney. Pro veritate, Uppsala 1981.

S:t Franciskus av Assisi

Franciskus föddes 1182 i Assisi. Hans far var den rike tyghandlaren Pietro Bernardone. Efter en ungdom i sorglöshet blir den 24-årige Franciskus svårt sjuk och börjar ta livet och tron på allvar. 1206 bryter han definitivt med sin far och bestämmer sig att leva i Kristi efterföljd. I San Damiano talar den Korsfäste till honom: ”Gå och återställ min Kyrka.” Han tigger pengar för att restaurera förfallna kyrkor. 1209 hör han evangeliet om lärjungarnas utsändande och förstår att hans uppgift är att predika evangelium i hjärtats enfald och fullständig fattigdom. För bröderna som snart anslöt sig till honom skriver han en levnadsregel, ordagrant hämtad ur evangeliet. 1209 blir han vigd till diakon och beger sig till Rom, där Innocentius III bekräftar hans regel. Hans bröder och Franciskus själv vandrar genom Umbrien och Toscana och predikar med stor framgång. 1212 finns det redan över 100 ”mindrebröder”. 1214 grundar han tillsammans med Clara sin andra orden, den kvinnliga grenen. 1219 har hans orden så många bröder att han måste ge dem en fast organisation.

Samma år reser Franciskus till det Heliga landet, vågar sig fram till sultanen och gör så starkt intryck på muslimerna att hans bröder för all framtid får rätten att bevaka de heliga platserna. – Allt fler åstundar att bli mindrebröder, även gifta män och sådana som är bundna av andra uppgifter i världen. På generalkapitlet 1221 grundar han sin ”tredje orden” för dem som inte kan leva i kloster. I Rieti skriver han sin slutgiltiga regel, som bekräftas av Honorius III. 1223 bygger han i Greccio kristenhetens första julkrubba med levande figurer. 1224 får han på berget La Verna i en syn se den Korsfäste, som genomborrar hans kropp med Kristi fem sår. Med Kristi avbild på sin kropp, pinad av sjukdom och svåra smärtor, fortsätter Franciskus två år till att predika, tills han dör den 3 oktober 1226, liggande på bara marken invid sin älskade kyrka Portiuncula, sjungande sin ”Solsång” som han hade skrivit ett år tidigare, när han redan var blind och märkt av döden.

Hans betydelse är enorm. Även för vår tid visar han att livets mening är Kristi efterföljd. Sin kärlek till Gud utvidgar han till Guds hela skapelse. Franciskus lär den fullkomliga glädjen, som gläds över lidandet, ty det för oss närmare Kristus. Hans frivilliga extrema fattigdom gör människan fri från jakten efter pengar och begär. Och för alla tider är han exemplet på att Kristi evangelium kan levas ordagrant. Därför anser många att Franciskus är det största av alla helgon.

Litteratur:
Johannes Jörgensen, Den helige Franciskus av Assisi. Gyldendal, Köpenhamn 1942. Artos, Skellefteå 1987.

S:ta Maria Elisabeth Hesselblad

Maria Elisabeth Hesselblad föddes den 4 juni 1870 i Fåglavik, Hudene socken, Västergötland, och dog den 24 april 1957 i Rom. Festdag 4 juni. Hon var dotter till lanthandlaren Robert Hesselblad och Catharina Pettersdotter Dag.

Elisabeth Hesselblad emigrerade till USA vid 18 års ålder. Där tjänstgjorde hon som sjuksköterska och konverterade till romersk-katolska kyrkan. Hon erfor en klosterkallelse och grundade i Rom 1911 en ny birgittinsk kongregation – Birgittasystrarna, vars moderhus sedan 1931 är beläget i Casa di Santa Brigida (Birgittas hus) vid Piazza Farnese i Rom. Denna, Birgittinordens s.k. svenska gren, har i dag ett fyrtiotal kloster runtom i världen. I Sverige finns kloster i Djursholm och Falun.

Elisabeth Hesselblad återvände 1923 till Sverige och försökte vitalisera den birgittinska rörelsen. Under andra världskriget gav hon i Rom skydd åt judar. Den 24 april 1957 avled hon i Casa di Santa Brigida, där hon även har fått sitt sista vilorum. 1987 inledde Vatikanen hennes helgonförklaringsprocess, och 1991 förklarades hon som venerabilis (latin ”vördnadsvärd”). Den 9 april 2000 blev Elisabeth Hesselblad saligförklarad av påven Johannes Paulus II. År 2004 förklarades hon Rättfärdig bland folken för sitt arbete med att skydda judar under andra världskriget, och den 5 juni 2016 blev hon helgonförklarad av påven Franciskus.

Litteratur:
Agneta af Jochnick Östborn, För Sverige har jag skänkt Gud mitt liv! Elisabeth Hesselblads kallelse och birgittinska mission i Sverige. Artos, Skellefteå 1999.

Kallad till helighet. Saliga Elisabeth Hesselblad. Catholica, Vejbystrand 2000.

Lars Cavallin, Moder Maria Elisabeth Hesselblad OSsS från Fåglavik – pionjär för modernt klosterliv i Sverige, i: Kloster och klosterliv i det medeltida Skara stift, red. av Johnny Hagberg. Skara stiftshistoriska sällskap 2007.

Björn Göransson, Maria Elisabeth Hesselblad. Ett helgon från Sverige. Catholica, Ängelholm 2016.

Läs mer på Katolska stiftets hemsida om Elisabeth Hesselblad.

S:t Pio av Pietrelcina

S. Padre Pio, Francesco Forgione föddes den 25 maj 1887 i södra Italien, i ett enkelt hem med tungt arbetande föräldrar. Vid 15 års ålder påbörjade han sitt noviciat hos franciskanerna i den kapucinska grenen. Efter avslutade studier prästvigdes han. År 1918 fick han Kristi fem sår på sin kropp. Han levde sin prästerliga kallelse på ett heroiskt sätt. Tusentals människor besökte honom för bikt. Många hade brevkontakt med honom. Ett intensivt böneliv och sträng botgöring gjorde honom känd. Den 23 september 1968 kallade Gud honom hem till sig. Vid den högtidliga begravningen deltog omkring 100.000 människor.

Till Padre Pios grav kommer oräkneliga skaror av pilgrimer från alla världens hörn. Han helgonförklarades av påven Johannes Paulus II år 2002.

Litteratur:
Ulrika Ljungman, Padre Pio av Pietrelcina. Artos, Skellefteå 1984.

Ylva-Kristina Sjöblom, Padre Pio. Genomborrad av Guds kärlek. Catholica, Vejbystrand 2003.

Salige Honoratus Kozminski

Honoratus Kozminski föddes den 16 oktober 1829 i Polen. Han inträdde i franciskanorden, i dess kapucinska gren 1848 och mottog prästvigningens sakrament 1852. Han blev allmänt känd som en utmärkt predikant, en god biktfader och religiös författare. Dessutom grundade han flera klostergemenskaper. Som präst och ordensman var han mycket öppen och mottaglig för människors behov. Han utmärkte sig i heroisk kärlek mot Gud och nästan, förankrad i djup tro och starkt hopp. Han dog i helighetsrykte den 16 december 1916. Den 16 september 1988 blev han saligförklarad av påven Johannes Paulus II. Serafimsystrarna, en av p. Honoratus grundad kvinnlig ordensgemenskap, är verksam i Sverige: Fogdevägen 21, 128 41 Bagarmossen, tfn 08-6597605.

Litteratur:
Ferdinand Tonello, Ein moderner Apostel des katholischen Polen Honorat Kozminski. Drittordensverlag, Altötting 1979.

S:ta Faustina Kowalska

För uppgifterna “att predika och föra ut” hemligheten i Guds barmhärtighet och att bedja en innerlig bön om barmhärtighet mot världen, de uppgifter som den helige fadern Johannes Paulus II ställer hela kyrkan inför, tjänar ett vittnesbörd om den heliga syster Faustinas liv och mission.

Hon föddes år 1905 i byn Glogowiec utanför Lodz i Polen som tredje barnet i Marianna och Stanislaw Kowalskis familj. Ända från barndomen utmärkte hon sig genom att gärna bedja, att vara arbetsam, tjänstvillig och att vara känslig för mänskligt elände. Hon gick knappt tre år i skolan, och senare, som ung tonårsflicka, lämnade hon föräldrahemmet och tog tjänst hos välbärgade familjer.

Vid tjugo års ålder inträdde hon i Guds Moders barmhärtighetssystrars kloster, där hon – såsom syster Maria Faustina – levde i 13 år och tjänstgjorde som kokerska, trädgårdsarbetare och portvakt. Hennes liv – till synes mycket vanligt, monotont och grått – dolde i sig ett ovanligt djup av förening med Gud. Ty allt från barndomen ville hon bli ett stort helgon och strävade konsekvent efter detta genom att samverka med Jesus för att rädda förlorade själar och genom att hon vigde sitt liv till ett offer för syndare. De år då hon levde ordensliv karaktäriserades av ett lidandets stigma och ovanliga mystiska nådebevis.

Till denna enkla nunna, som hade en gränslös förtröstan på Gud, riktade Herren Jesus de häpnadsväckande orden: ”I det Gamla Förbundet sände jag profeter till mitt folk med olyckor. I dag sänder jag dig till hela mänskligheten med min barmhärtighet. Jag vill inte straffa den olyckliga mänskligheten utan läka den, ta den till mitt barmhärtiga hjärta.”

Heliga syster Faustinas mission går ut på att

– erinra om sanningen i den tro som uppenbarats i den Heliga Skrift, om den barmhärtige Gudens kärlek till varje människa, även till den störste syndaren,
– framvisa nya kultformer för Guds barmhärtighet,
– inspirera en ny rörelse med Guds barmhärtighets tillbedjare och apostlar, en rörelse som skall leda till en de trognas religiösa renässans i en anda av denna gudstjänst, dvs. i evangeliets anda att hysa en barnslig tilltro till Gud och att öva kärlek mot sin nästa.

Syster Faustina förstördes av lungsot och av de lidanden hon uthärdade som ett offer för syndare, och då hon avled i Kraków den 5 oktober 1938 i en ålder av endast 33 år ansågs hon som helig.

Den 18 april 1993, första söndagen efter påsk, inräknade den helige fadern Johannes Paulus II på Petersplatsen i Rom henne bland de saligförklarade. Nästa dag yttrade han vid den allmänna audiensen: ”Gud har talat till oss genom saliga syster Faustina Kowalskas andliga rikedom. Hon gav världen ett väldigt budskap om Guds barmhärtighet och en uppmaning till världen att helt anförtro sig åt Skaparen. Gud gav henne en särskild nåd, ty hon kunde erfara hans barmhärtighet genom mystiska upplevelser och genom en särskild gåva av kontemplativ bön.”

Den 30 april 2000 blev syster Faustina kanoniserad i Rom av den helige fadern Johannes Paulus II och upptagen bland Kyrkans helgon.

Litteratur:
Guds Barmhärtighet i min själ. Dagbok av Heliga Syster Maria Faustina Kowalska. Warszawa 1981. I svensk översättning av Sven Ahlgren och Jonas Ahlner. Totem 2016.

Alla som kommer in i vår kyrka anförtror sig åt den Barmhärtige Jesus.

S:t Paulus av Korset katolska församling i Angered
Bankgiro: 448-5058
Swish: 123 454 36 25